Identifiering och bedömning av servicebehovet

Att identifiera behovet av tjänster är en aktivitet där en expert eller yrkesperson och kunden gemensamt identifierar kundens behov av tjänster. Vid identifiering av behovet av tjänster bedöms ännu inte kundens arbets- och funktionsförmåga, utan behovet av mer detaljerad bedömning eller sektorövergripande arbete identifieras.

Bedömning av behovet av tjänster är en verksamhet där en expert eller en yrkesperson tillsammans med och eventuellt ett sektorövergripande team bedömer kundens behov av tjänster och förutsättningarna för en kundrelationen. Samtidigt utvärderar och planerar de också tjänster som tillgodoser kundens behov.

Identifiering av behovet av stöd för arbetsförmågan kan utgöra en del av en större bedömning av kundens behov av tjänster eller kan genomföras separat. Bedömningen är alltid en individuell process, med kundens mål, delaktighet och sektorövergripande verksamhet i centrum. Bedömningen av servicebehoven hos en kund i arbetsför ålder består vanligen av en bedömning av kundens arbets- och funktionsförmåga samt metoder för att stödja arbetsförmågan och sysselsättningen.

Med funktionsförmåga avses en persons fysiska, psykiska och sociala förutsättningar för att klara av de dagliga aktiviteter i livet som är meningsfulla och nödvändiga för hen (arbete, studier, fritid och hobbyer, att ta hand om sig själv och andra) i den miljö där hen bor. Funktionsförmågan kan delas in i fyra delområden:

• fysisk funktionsförmåga
• psykisk funktionsförmåga
• kognitiv funktionsförmåga
• social funktionsförmåga.

God funktionsförmåga och en miljö som stödjer den hjälper personen att må bra, hitta sin plats i samhället, delta i arbetslivet och klara av vardagen självständigt. Utvecklingen av en persons livsmiljö, stöd från andra människor och olika tjänster hjälper personen att klara av vardagen.

Arbetsförmåga består av relationen mellan människans fysiska, psykiska, sociala och kognitiva resurser och arbete. En persons arbetsförmåga kan vara utmärkt, även om hans eller hennes funktionsförmåga är nedsatt. Grunden för arbetsförmågan är hälsa, men arbetsförmågan påverkas också av kompetens och lärande, samt värderingar och attityder. Verksamhetsmiljön och det stöd och de möjligheter den erbjuder har en central inverkan på arbetsförmågan.

Identifiering av behovet av stöd för arbetsförmåga

Servicebehovet hos en person i arbetsför ålder är ofta relaterat till stöd för arbetsförmågan. Det är viktigt för experterna att alltid ta upp arbetslivsfrågor med hänsyn till kundens situation och utgångspunkter. Experten kan fråga om kundens kompetens, styrkor, planer och mål och uppmärksamma kundens befintliga arbetsförmåga.

Behovet av stöd för arbetsförmågan måste bedömas i alla skeden av kundens arbetskarriär. Behovet av stöd kan lyftas fram när en person söker arbete, är i arbete eller återvänder till arbetet efter en sjukdom.

Kunden och experten bedömer tillsammans behovet av stöd för arbetsförmågan. För att identifiera behovet av stöd för arbetsförmågan kan de börja med att skapa en bild av:

1. Vad är kundens mål?
2. Arbetar kunden, är sjukledig, genomgår rehabilitering, studerar eller söker arbete?
3. Hurudan utbildnings- och arbetslivshistoria har kunden och vilka är hens styrkor?
4. Vem bedömer kundens arbets- och funktionsförmåga?
5. På vilket sätt hör kundens bedömning samman med hens vård och rehabilitering?

Syftet med att undersöka behovet av stöd för arbetsförmågan är att skapa en gemensam lägesbild för kunden och experterna. En arbetsrelation med dialog stärker det ömsesidiga förtroendet och skapar framtidsutsikter. Detta hjälper experterna och kunden att välja de lösningar som kunden behöver och de nödvändiga samarbetsnätverken för att förverkliga lösningarna.

Utvärderingen av behovet av stöd för arbetsförmågan riktar sig mot framtiden. I arbetet ska man fokusera på kundens mål och befintliga arbetsförmåga och leta efter sätt att stanna kvar i arbetslivet. Undersökningar och bedömningar ska utföras på jakt efter behandlingar och rehabilitering som förbättrar arbetsförmågan.

Vid identifieringen av behovet av stöd för arbetsförmågan krävs att experten kan:

• Identifiera vad det handlar om och om kunden har ett behov av tjänster.
• Göra kunden delaktig och tillsammans med kunden skapa en helhetsbild av hens situation.
• Bedöma behovet av tjänster, behovet av särskilt stöd (socialarbete, mentalvårdstjänster) och behovet av rehabilitering (medicinsk och yrkesinriktad rehabilitering).
• Möta kunden, skapa en samarbetsrelation med dialog och fokusera på kundens resurser.
• Inspirera och motivera kunden samt stödja kundens mål och lösningar.
• Experten känner till tjänstesystemet och dess verksamhet, samt metoder och förmåner som stöd för arbetsförmågan.

Bedömning av och stöd för arbets- och funktionsförmågan och uppfattning av arbetsförmågan

Att utreda behovet av stöd för arbetsförmågan kräver information om kundens arbets- och funktionsförmåga. Experten utreder kundens arbets- och funktionsförmåga ur sin egen professionella synvinkel, men den information som kunden själv producerar är också viktig.

Vid stöd för arbetsförmåga och rehabilitering ska man, i stället för en separat bedömning av arbetsförmågan, fokusera på realiserbar arbetsförmåga, verksamhet och prestationer i konkret arbete, samt på att hitta möjligheter till delaktighet i arbetet och lösa hinder. Förutom arbetslivskontexten ska arbetsförmågan bedömas tillsammans, på ett sektorövergripande sätt och kunden ska delta i processen som jämställd. Ett bra sätt är att dra nytta av till exempel bedömning av operativ arbets- och funktionsförmåga. Bedömningen kan också utföras under arbets- och utbildningsprövning eller rehabiliterande arbetsverksamhet.

Vid bedömning av arbetsförmågan är det bra att vara medveten om huruvida man bedömer arbetsförmåga eller arbetsoförmåga. Bedömningen av arbetsförmågan styr rekrytering, ansökan om olika förmåner och är sjukdoms-, defekt-, skade-, diagnosbaserad. Att främja arbetsförmågan och rehabilitering kräver i sin tur ett holistiskt tänkande och fokus på befintlig arbetsförmåga.

Begreppet arbetsförmåga beror på ur vilken synvinkel och i vilket sammanhang det granskas. Samma sjukdom eller skada ställer olika stödbehov för människor i olika arbetsuppgifter och livssituationer för att arbetsförmågan ska kunna förbättras, de ska kunna återhämta sig eller behålla sin arbetsförmåga.

När vi talar om bedömning av arbetsförmågan handlar det ofta om definition och gränsvärden. De behövs när man ansöker om olika tjänster eller förmåner. Inom tjänsterna för arbetsförmåga och sysselsättning ska fokus dock i första hand ligga på personens befintliga arbetsförmåga, styrkor och mål.

Arbetsuppgiftsspecifik arbetsförmåga (specifikt begrepp för arbetsförmåga)

Arbetsförmåga förstås på många olika sätt i vardagsspråk, arbetsplatsaktiviteter, officiella dokument och vetenskaplig litteratur. Det finns ingen enda gemensam tolkning av arbetsförmågan som social- och hälsovården, företagshälsovården, rehabiliteringsanordnare, sysselsättningstjänsterna, försäkringsanstalterna, arbetstagarna och arbetsgivarna kan förlita sig på. Representanter för olika vetenskaper betonar också olika saker i arbetsförmågan. Nedan finns ett exempel på en modell.

I denna modell har en svensk forskare (Bild 2, Tengland 2011, 2013) satt begreppet arbetsförmåga i centrum för arbetets meningsfullhet och kompetens både som yrkes- och arbetslivskompetens och som individens egna resurser.

Vid bedömning av en arbetslös persons arbetsförmåga är syftet att bedöma sysselsättningsförmågan. Läkaren och det multiprofessionella teamet för stöd av arbetsförmågan eller nätverket som arbetar med läkaren kan dra nytta av ovanstående omfattande strukturering. Till exempel vilken kompetens och arbetsförmåga personen har enligt den uppgiftsspecifika strukturen för arbetsförmåga och vad som bör stärkas med tanke på det yrke eller den arbetsuppgift hen söker.

AN-myndigheten ska ha tillgång till information om personens arbets- och funktionsförmåga i den aktuella situationen och denna information använder AN-myndigheten vid bedömningen av om personen har möjlighet att bli anställd, behålla arbetet och göra karriär. Enligt sjukförsäkringslagen är en försäkrad person arbetsoförmögen om hen inte kan utföra sitt vanliga arbete eller arbete som är nära jämförbart med det på grund av sjukdom. I regel bedöms en arbetslös persons arbetsförmåga för det arbete från vilket hen har blivit arbetslös och för ett nära jämförbart arbete. Arbetsförmågan hos en kund som har varit arbetslös under en längre tid kan också bedömas för annat arbete, som med hänsyn till hens utbildning, yrkeskunskap och arbetslivshistoria kan betraktas som hens vanliga eller jämförbara arbete. Enligt lagen har en arbetssökande inom sysselsättningstjänsterna ett yrkeskunskapsskydd i tre månader i början av arbetssökandet, vilket innebär att hen endast är förpliktad att söka arbete inom sin egen bransch. Därefter måste den arbetssökande ansöka om allt arbete som hen kan utföra.

Ett läkarutlåtande om arbetsförmågan kan påverka den sökandes arbetssituation så snart arbetslösheten börjar. Om till exempel en läkare har konstaterat att personen som arbetsoförmögen i sitt eget arbete, börjar sysselsättningstjänsterna i första hand tänka på ett nytt yrke som är lämpligt för den arbetssökande. Om det inte kan hittas på basen av befintlig kompetens övervägs omskolning, till exempel genom yrkesinriktad rehabilitering.

Identifiering av behovet av sektorövergripande samarbete

En sektorövergripande bedömning av behovet av tjänster och tillhörande kundplan är viktiga verktyg i samarbetet. Med tanke på behovet av ett sektorövergripande samarbete är det viktigt att identifiera om kunden skulle dra nytta av en samordning av social-, sysselsättnings-, sjuk- och hälsovårdstjänster. Lagstiftningen kräver identifiering av behovet av sektorövergripande tjänster och verksamheten är en del av personalens yrkeskunskap.

Behovet av sektorövergripande samarbete anger experternas oro för personens förmåga att klara sig i hemmet, hantera vardagen, personens ekonomiska situation, spel- eller drogmissbruk, hälsotillstånd, arbets- och funktionsförmåga eller obehandlad långtidssjukdom. Behovet av sektorövergripande samarbete kan också bero på upprepad frånvaro från överenskomna möten eller frekvent användning av tjänster.

Syftet med behovet av sektorövergripande tjänster är att ta reda på kundens behov av stöd på ett omfattande och heltäckande sätt. Fokus ligger på kundens livssituation och hens egen syn på hur nödvändiga tjänsterna är och hur de ska prioriteras. Servicepaketet, roller och ansvar antecknas i planen för stöd av arbetsförmågan.

Syftet med bedömningen av servicebehovet och hänvisning till tjänsterna är att försöka förbättra hälsan hos personer i arbetsför ålder samt deras arbets- och funktionsförmåga. När bedömningen av servicebehovet fokuserar på varje kunds individuella situation stärks också kundens motivation för sina egna tjänster. Problemen för personer i arbetsför ålder blir inte utdragna och komplicerade när de får de tjänster för stöd av arbetsförmågan som de behöver vid rätt tidpunkt. På så sätt blir kundens situation lättare att lösa, vilket i sin tur sparar in på social- och hälsovårdskostnader.

Att stödja arbetsförmågan syftar till att förebygga arbetsoförmåga, samt de resulterande kostnaderna och förlusten av arbetsinsatser. Dessutom får samhället de nödvändiga skatteintäkterna när så många människor i arbetsför ålder som möjligt deltar i arbetslivet.

I lagarna om social-, hälsovårds- och sysselsättningstjänster definieras kundernas rätt till bedömning av servicebehovet, dess innehåll och genomförande.

Information som behövs vid identifiering av behovet av stöd för arbetsförmåga

Information behövs vid bedömningen av stöd för arbetsförmågan. Information kan erhållas på de sätt som beskrivs nedan. Klicka på + -tecknet för mer information.

För att identifiera behovet av arbetsförmåga behövs särskild information om utbildning och arbetslivshistoria samt kompetens. Dessutom behövs information om styrkor, hälsotillstånd, allmän livssituation och färdigheter att söka arbete.

Poäng för arbetsförmågan vid bedömning av behovet av stöd för arbetsförmågan

Experten kan identifiera kundens behov av stöd för arbetsförmågan med hjälp av olika metoder. Ett sätt är att dra nytta av frågan för Arbetsförmågeindex: ”Vi utgår från att din arbetsförmåga som bäst har fått 10 poäng. Vilket poängantal skulle du ge din arbetsförmåga i dag?”. Resultatet av frågan är antalet poäng för arbetsförmåga, som kan få ett värde från 0 till 10. Antalet poäng för arbetsförmågan klassificeras enligt följande:

• 0–5=dålig
• 6–7=måttlig
• 8–9=bra
• 10=utmärkt

Om respondentens poäng för arbetsförmåga poäng är 0–7, bör hens behov av stöd för arbetsförmåga och sysselsättning utredas mer i detalj. Baserat på detta kan experten hänvisa kunden till mer detaljerade utredningar.

Frågan för Arbetsförmågeindex fungerar också som ett verktyg för att föra sakerna på tal. Då kan kunden berätta om sin egen situation och grunderna för sin bedömning. Antalet poäng för arbetsförmågan finns också i Förmågaren: Förmågaren | Arbetshälsoinstitutet (ttl.fi)

Kreativa metoder för kundarbete och möten

En traditionell intervju och olika mottagningssituationer kan göra mötet med kunden stelt. Kunden kan också ha svårt att formulera sin egen situation och sina egna behov. Vid bedömning av behovet av stöd för arbetsförmågan kan olika metoder där kunden deltar användas. Sådana är till exempel olika kreativa och spelliknande metoder, ett exempel är brädspelet SPIRAL.

Metoder för att identifiera och bedöma behovet av stöd för arbetsförmågan

Nedan finns några av de viktigaste metoderna som en expert kan använda för att identifiera behovet av stöd för arbetsförmågan tillsammans med sin kund. Detta hjälper till att systematisera bedömningen av kundens servicebehov och arbetets kvalitet. Det är viktigt att ge kunden möjlighet att själv ta fram information om sin egen situation. Metoderna hjälper också till att bedöma hur målen uppnås och den förändring som har skett.

Fler mätare och bedömningsmetoder: Databasen TOIMIA - THL

Databasen TOIMIA

Databasen TOIMIA är ett gratis och öppet verktyg för alla experter och yrkespersoner som är intresserade av att mäta och utvärdera funktionsförmåga. Innehållet i databasen produceras i det nationella expertnätverket (TOIMIA). Verksamheten koordineras av Institutet för hälsa och välfärd. Databasen innehåller:

• Rekommendationer och instruktioner för bedömning av funktionsförmåga i olika situationer.
• Grundläggande uppgifter om och lämplighetsbedömningar av cirka 100 mätare av funktionsförmåga.

Alla mätare som publiceras i databasen TOIMIA lämpar sig inte för användning i alla situationer. Därför är det absolut nödvändigt att alltid läsa mätarens lämplighetsbedömning. Den sammanfattar hur mätaren lämpar sig för den situation som nyligen har bedömts.

Om du vill kan du läsa mer:

• Rekommendation för enhetlig och etisk användning av mätare av funktionsförmåga inom det sociala områdets klientarbete (julkari.fi)

Att ställa upp mål

Bedömningen av arbetsförmågan ska utföras så smidigt som möjligt. Redan vid sidan av bedömningen är det möjligt att aktivt sätta upp kundens mål och enligt dem planera ett servicepaket för stöd av arbetsförmågan.

Stöd för arbetsförmågan är målinriktad verksamhet. Kunden och experterna diskuterar tillsammans vad kundens mål är. Det är bra att dela in målet i delmål. Kunden beslutar alltid om sina egna mål. Målen ska vara konkreta, uppnåeliga, meningsfulla, mätbara och ett tidschema ska kunna planeras för dem. Dessutom ska målen ha en realistisk tidsplan.

Varför är det bra att ställa upp mål?

Kundens mål styr valet av metoder för stöd av arbetsförmågan, hänvisning till tjänster och beslut om tjänster. Framstegen i kundens situation kan följas upp och utvärderas beroende på hur kunden har framskridit mot de mål hen har ställt upp. Samtidigt är det också möjligt att identifiera de saker som har bidragit till eller hindrat uppnåendet av målen.

Mål kan också utnyttjas på organisationsnivå vid utvärdering av resultaten. Genom att använda olika arbetsmetoder och mätare produceras information som stöd för bedömningen. FPA använder till exempel GAS-metoden för att bedöma rehabiliteringens effektivitet.

Hur ställer man upp mål?

Att ställa upp mål bygger på en utredning av kundens situation. Experter har olika målsättningsmetoder till sitt förfogande. I AN-byråns digitala tjänster ställs frågor om kundens mål. Socialarbetare har tillgång till blanketter och mätare som tagits fram för det egna arbetet när målen ställs upp.

Vid rehabilitering kräver FPA att dess serviceproducenter av rehabiliteringstjänster använder GAS-metoden (Goal Attainment System) för att fastställa kundernas mål. I GAS-metoden ställer kunden upp sina egna mål, eftersom hen själv bäst känner till sina egna intressen, behov och möjligheter. I GAS-metoden ger kunden målet ett namn i jag-form. Expertens uppgift är att hjälpa kunden att se sina egna styrkor och forma målet till en lämplig form. En handbok för utbildning i och användningen av metoden finns tillgänglig.

Allmänna principer för målsättning

Vid fastställandet av målet ska de allmänna SMART-principerna för målsättning beaktas. Målet bör vara:

S – klart definierat
M – mätbart
A – tidsbundet
R – realistiskt
T – värt att sträva efter

Lösningsorientering vid målsättning

Lösningsorienterat tänkande och arbetssätt kan också användas vid målsättning. Det betyder ett positivt sätt att möta olika utmaningar i ett mänskligt liv. Lösningsorientering betonar hoppfullhet, resurser, framsteg och samarbete. Ett lösningsorienterat arbetssätt fokuserar på lösningar snarare än problem. I diskussionen kan du använda en tidslinje och fråga:

• Var är du för närvarande på tidslinjen?
• Vad borde hända för att komma till punkt x? Hurudant stöd behöver du för det?
• Hurudan är din situation när du är i mål?

I det lösningsorienterade arbetssättet ägnas särskild uppmärksamhet åt de situationer där framsteg görs mot det uppställda målet. Kundens nätverk och närstående är resurser som hjälper till att uppnå målen.

Frågor för att stödja ett lösningsorienterat arbetssätt

Du kan till exempel ta hjälp av följande frågor när du arbetar på ett lösningsorienterat sätt:

• Vad kan göra din situation ens lite enklare?
• Hur skulle du vilja att saker och ting är?
• Vad är annorlunda när dina problem är lösta?
• Hur ser dagarna ut när det går bra? Vad gör du då och vad händer?

Eller gå tillbaka till de bra tiderna och överlevnad:

• Du har övervunnit många svåra saker, hur har du överlevt hittills?
• Hur orkar du från dag till dag?
• Vad är bra?

Ställ upp små och konkreta mål:

• Berätta vilka nya saker du skulle kunna pröva på? Vad skulle vara det första?
• Vilken hjälp behöver du för att ta det första steget?

Metod/sätt:

Låt oss säga att det har gått ett år. Du säger att det går bra i ditt liv. Hur ser ditt liv ut? Vad är du särskilt nöjd med? Vad gjorde du för att uppnå detta? Av vem fick du hjälp och hurudan? Var började du?

Artiklar, rapporter

Weiste E. Formulations in occupational therapy: Managing talk about psychiatric outpatients’ emotional states. Journal of Pragmatics 2016; 105:59-73.

Zechner M (red.). Näkökulmia palvelutarpeen arviointiin. Seinäjoki yrkeshögskolas publikationsserie B. Rapporter och utredningar 144.

Koivisto J, Tiirinki H, (red.) Monialaisen palvelutarpeen tunnistaminen sosiaali-, terveys- ja työvoimapalveluissa. Publikationsserie för statsrådets forsknings- och utredningsverksamhet 2020:38.

Tengland P-A. (2013). A qualitative approach to assessing work ability. Work; 44(4): 393-404.