Spirometri

I spirometri drar försökspersonen lungorna fulla av luft och blåser lungorna så tomma som möjligt med maximal kraft och fortsätter att andas ut i minst sex sekunder. Utandningarna upprepas efter en kort paus och man försöker åstadkomma tre likformiga flödesvolymkurvor.  

Kvalitativa problem såsom slapp eller alltför långsam utandning, för kort utandning, osammanhängande kurva eller dålig upprepning av parallella utandningar är vanliga.  

I diagnostiska studier bör läkemedel som påverkar utandningsprovet, såsom läkemedel som vidgar och behandlar astma, pausas före spirometri enligt anvisningarna.  

I allmänhet bör spirometri åtföljas av ett bronkodilatationstest, varvid personen som undersöks får ett bronkvidgande läkemedel, vanligen salbutamol 0,4 mg, efter de första utandningarna. Utandningarna upprepas 10–15 minuter efter det vidgande läkemedlet, så att reversibiliteten i luftrörens förträngning kan undersökas. 

• I exponeringsbaserade hälsokontroller
  1. när en anställd utsätts för en betydande mängd stendamm eller asbest i arbetet
  2. för anställda som exponeras för astmaframkallande ämnen, enligt anvisningarna. 
• I hälsokontroller för personer som utför räddningsarbete.
• För att förklara orsakerna till luftvägssymptom (andnöd, hosta, pipande andning, nedsatt prestationsförmåga).  
• I diagnos av lungsjukdomar.  
• Vid bedömning av responsen på läkemedel för lungsjukdom och uppföljning av sjukdomsförloppet.  
• Vid bedömning av arbetsförmågan och graden av skada.  
• Vid bedömning av risker vid ingrepp och kirurgi hos lungpatienter. 

• Om spirometri görs för att identifiera eventuell astma bör den alltid kombineras med ett bronkdilatationstest.   

• Det rekommenderas att spirometri utförs tillsammans med bronkdilatationstest när: 

  1.  patienten undersöks för luftvägssymtom 

  2. spirometri utförs på arbetstagare som exponeras för astmaorsakande faktorer i arbetet  

  3. spirometri utförs under hälsokontroller för personer som utför räddningsarbete.  

• Vid hälsokontroller för arbetstagare som exponeras för asbest och stendamm kan spirometri utföras utan bronkodilatationstest på symptomfria arbetstagare. 

• En studie som är kvalitativt misslyckad kan inte tolkas.
• Spirometriresultatet utvärderas genom att jämföra de erhållna mätresultaten med referensvärden och genom att undersöka kurvornas form. Vid bronkobstruktion är kurvan vanligtvis konkav i formen.  
• För vuxna av finskt och samiskt ursprung används Kainus referensvärden och för andra etniska grupper används GLI2012-referensvärden, som ofta innehåller koefficienter enligt etniskt ursprung. För vuxna av blandat etniskt ursprung används antingen finländska referensvärden eller GLI2012-referensvärden. 
• Mätresultatet för personen som undersöks jämförs med referensvärdet med hjälp av det så kallade z-värdet, som uttrycker det uppmätta resultatets avvikelse från referensvärdet som en multipel av standardavvikelsen (SD). Om z-värdet är mindre än -1,65 är resultatet avvikande. 
• En ventilationsstörning tolkas som restriktiv om VC(z) < –1,65 och FVC(z) < –1,65. En restriktiv störning är typisk för till exempel lungvävnadssjukdomar och fetma. En alltför kort utandning kan leda till ett falskt, restriktivt resultat.  
• En ventilationsstörning tolkas som obstruktiv om FEV₁/FVC (z) < –1,65 eller FEV₁/VC (z) < –1,65. En obstruktiv störning är typisk för astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom. Vid astma uppvisas vanligtvis en betydande förbättring av utandningsvärdena i bronkodilatationstestet, dvs. en förbättring av FEV₁ eller FVC på minst 12 % och 0,20 liter. Vid kronisk obstruktiv lungsjukdom är obstruktionen mer permanent och FEV₁/FVC är mindre än 0,7 (absolutvärde) efter det vidgande läkemedlet. 
• Ventilationsstörningens svårighetsgrad baseras på en minskning av FEV₁-värdet med hjälp av ett z-värde. 

Spirometri bör alltid jämföras med en tidigare undersökning, om sådan gjorts, och den tidigare undersökningen bör vid behov beställas från en annan hälso- och sjukvårdsenhet för jämförelsen.  

Om spirometri har utförts i samband med företagshälsovårdens hälsokontroller rekommenderas att jämförelsen görs på följande sätt. I jämförelsen använd procentandelar av referensvärdet, vilka redovisas i de spirometriprogram som vanligen används i Finland. FEV₁% av referensvärdet före bronkvidgande läkemedel jämförs med en tidigare undersökning även om spirometrin är normal. Om FEV₁% av referensvärdet har sjunkit med 15 procentenheter eller mer jämfört med den tidigare undersökningen (FEV₁% av referensvärdet i den föregående undersökningen – FEV₁% av referensvärdet i den aktuella undersökningen ≥ 15 procentenheter), är förändringen betydande och diagnostiska undersökningar för astma och konsultation med en lungläkare rekommenderas

Jämförelsen kan också göras på andra sätt, men ovanstående lämpar sig bäst för användning av företagshälsovården. Det är dock viktigt att se till att samma referensvärden används för spirometrierna som jämförs och att ålder, längd och kön registreras korrekt. FVC-värdena är känsliga för blåstekniska problem och jämförelser med andra mängder än FEV₁ rekommenderas inte. 

• Innan spirometriuppföljning av arbetstagare inleds måste det finnas en tydlig uppfattning om varför undersökningarna genomförs, hur resultaten meddelas och vem som tolkar resultaten.  
• Sannolikheten för ett avvikande fynd är klart lägre än när spirometri utförs i diagnostiska undersökningar av lungsjukdomar.  
• Tilläggsutredningar på grund av blåstekniska problem betonas och kan leda till onödiga ytterligare undersökningar och specialistkonsultationer och medföra kostnader.  
• På företagshälsovårdsenheter kan problemet vara att den sjuksköterska som utför spirometri utför för få spirometrier. För att förbättra undersökningens kvalitet är det viktigt att inrikta den på vissa vårdare och att ge dem regelbunden utbildning.  
• Spirometriernas kvalitet bör övervakas och kontinuerlig respons och vägledning ges till vårdarna som utför undersökningarna.  
• Läkarens tolkning av alla spirometrier som utförs vid hälsokontroller är viktig. Ett skriftlig utlåtande om undersökningen är att föredra.  
• En jämförelse måste alltid göras med en tidigare undersökning.